vardagligheten

Lekte runt lite i photoshop med bilder från det kommande bio året. Det är nog ingen hemlighet att jag ÄLSKAR film. Bra film. För det finns väldigt mycket som jag inte håller till den kategorin. Som exempel romantiska komedier, och komedier över lag, det krävs något extra för att jag ska låta en såda film kallas för bra. Jag är inte en militant anti - romantik/skratt människ. Tvärtom, däremot så är jag en sådan människa som vill påverkas av det som jag ser. Jag vill att den rörliga bilden ska lämna ett spår, få publiken att prata med varandra när dom lämnar bio salongen. Stimulera den del av kroppen vi använder allt mindre. Sedan ska dey tilläggas att även jag lätt kan dras med att ev en skimrande yta. Det går inte räkna alla de gånger som jag slukat Baz luhrmann Romeo & Juliet och Moulin Rouge. För att inte tala om hans version av The Great Gatsby. Den var underbart överspalad som bara en Luhrmann film kan vara.

men tyvärr så saknar de flesta "storfilmerna" som skapas idag den fines som krävs. Manusen är tarvligt skrivna och man försöker alltid trycka in så många A - lister man bara kan för att kunna sätta deras namn på postern. Vilket är självklart, idag produceras det så mycket att man behöver ett namn som ska sälja biljetter.

Dock verkar det finnas några undantag under bio året 2014. Eller det är mina förhoppningar, än har jag inte sett filmerna så jag kan fortfarande bli besviken. Men en av filmerna jag sett väldigt mycket fram emot är American hustle, vilket kan verka väldigt märkligt då den vid första anblicken kan verka vara en sådan film som jag just spytt gala över. Ett kostymdrama med massor av oscar nominerade Hollywood stjärnor. Men jag kan inte hjälpa det. Jag är såld. Gangsters på 70 - talet. Led Zeppelin på soundtracket och massor av polyester. Jag kommer att köpa en biljett det är så säkert.

December träningen har följt detta schema + plus lite gym och nån sväng kring broarna. Får se om man orkar ta sig igenom ett lika intensivt tränings år 2014 eller om det blir att slacka lite...

Det är ju inte första advent förrän i morgon men jag kunde inte hålla mig. Julen fick dyka upp en dag för tidigt. I morse medan det fortfarande var mörkt så spelade Holiday Inn på min tv. Jag kan inte motstå den filmen.

Ska bli ett besök till frisören senare idag. Ett välbehövt besök. Har ingen större lust att lägga ut en bild på det som för tillfället sitter ovanpå mitt huvud. Har spenderat en hel del tid framför spegeln (narcissistisk, jag vet) och detta så kallade hår ger upphov till mindre sammandragningar i magregionen varje gång.

Har inte riktigt bestämt mig hur det färdiga resultatet ska se ut. Men det känns som att jag vill gå mot något lite mer naturligt. Kanske som på bilden här ovan

Vintern är här och då kan man inte hjälpa att sakna dom där varma sommarkvällarna. . .

håller på att försöka bestämma vilka foton som ska få göra den spännande resan från min överfyllda MacBook till ett glossigt papper. Det är inte lätt. Jag har samlat på mig alldeles för mycket bilder och skulle helst vilja ha ut alla. Men det vore nog inte ekonomiskt eller särskilt miljövänligt. Men Berlinmuren känns som att den är värdig att få klistras upp på min kyl...

Man vill så gärna att en man som James Franco ska bara vara en pretentiös idiot som pluggar på UCLA och gör indie filmer i ett desperat försökt att inte vara en "poster - boy" a la Hollywood.
Men det går inte. Man måste medge det, hur mycket det än tar emot, att den mannen är väldigt begåvad. Jag fullkomligt läste sönder hans första bok Palo Alto. Nu är den andra Actor Anonymas beställd. Jag är sliten mellan att vilja att den ska vara fruktansvärd så att jag kan säga att han bara är en one hit wonder och att den också ska vara ett riktigt mästerverk.

Jag började för ungefär ett år sedan att dricka det som på svenska kallas nöt mjölk istället för den vanligare ko-mjölken. Den är inte bara godare men den är också nyttigare. Den största delen av den vuxna befolkningen i världen tål inte laktos. Vi är egentligen inte skapta för att dricka mjölk som vuxna men av någon anledning så har vi i norden fortsatt med detta... väldigt underligt...

Saknar min lilla älskling

Det värker lite överallt just nu. Har varit ute och sprungit och kan ha tagit i lite för mycket. Dom sista hundra metrarna så började jag få tunnelseende...
Men man överlevde det också. Har försökt att få igång träningen ordentligt nu efter flytten. Hittat nya bra ruter att köra. Försöker att variera mig så att jag inte ska tröttna men då har jag ju sprungit på Renforsvägen i några år och alla som har färdats längst den vet att den tar lika mycket på psyket som på kroppen.

Springer i alla fall 6 dagar i veckan och tränar pilates och yoga 5 dagar i veckan. försöker att "slimma" ned musklerna lite grann. Dom har blivit ganska bulkiga efter all styrketräning och det har börjat slita på kroppen. Särskilt mina redan små skadade knän trasslar en hel del.

Så nu är det bara att köra på. Tycker att den här bilden säger allt om min syn på träning just nu...

Nu är man inte så här snygg. Utan sitter trött nedsjunken i soffan i den nya lägenheten. Just det jag har flyttat. Efter att ha flängt runt en del med små flyttar till huvudstaden har jag nu bosatt mig inne i staden Skellefteå. Min kära familj har tappert burit lådor, tapetserat och städat i två dagar för att jag nu äntligen ska kunna flytta hemifrån på riktigt. Stockholms perioderna räknas inte. Det var ungdomliga äventyr med pluggande och rosé vin i allt för stor mängd. Nu är det bostadsrätt och jobb som väntar. Ack så underbart.

Jag har alltid varit smått besatt av Tyskland. Det började med andra världskriget. Böcker i ämnet samlades på hög i mitt tolv- åriga jag´s flickrum. Men det stannade inte där och med åren så fortsatte jag att leta mig fram i den tyska historien och kulturen. Idag så har besattheten tagit ett fast grepp om mig och lär inte släppa taget.

Något som jag håller särskilt varmt om hjärtat är tysk film. Det är få länder i världen som producerar så mångfacetterad och hög kvalitativ film och tv. En av mina favoriter just nu är komedin Oh Boy, gjord av Jan Ole Gerster med den briljanta skådisen Tom Schilling i huvudrollen. Denna samhällskritiska satir är underbart rolig och träffsäker i sin klara klara kritik av människans allt mer växande bekräftelsebehov men belyser också längtan efter att bara passa in i en värld där alla ska vara unika.